Idag höll jag på att krocka, det har aldrig någonsin hänt förr. Men det var så nära att mitt liv passerade i revy. Jag förstår inte hur man hinner tänka på så mycket, bara på ett par sekunder.
Allt man vill uppnå, hur mycket man vill tala om och visa sina barn hur mkt man älskar dom...ja i princip allt som är viktigt och betyder något.
Jag blev så chokad så jag grät, en dimma uppstod. Och jag är fortfarande skärrad , även om jag beter mig normalt. Men jag har nog inte hunnit fatta vad som egentligen har hänt.
Varje dag läser man i tidningen om bilolycker, och man tycker det är hemskt. Men sen da? Då passerar dagen och nästa dag är det en annan olycka. Sen så fortsätter det, men man förstår nog inte hur hemskt det verkligen är, hur berörd man blir, förrän man i sekundens hetta sitter i situationen själv.
Å andra sidan så blev jag så arg på bilisten som körde ut, SE DIG FÖR.
Du kanske satt i din egen värld och inte såg mig, hur ska jag veta. Men det hade inte blivit roligt för någon av oss om det hade skett.
Blundar jag så ser jag fortfarande bilen , korsningen och närheten av den andra bilen. Riktigt otäckt. Det här vill jag absolut aldrig mera vara med om.
