Varmt men kallt.

Det är märkligt hur vissa människor reagerar i vissa situationer, och varför dom gör det?
När man behöver hjälp, i olika situationer, så vet folk tydligen inte hur man ska reagera. Det spelar ingen roll om man ramlar på gatan, eller tappar ett glas. Människor beter sig på olika sätt, antingen väljer dom att räcka ut sin hjälpande hand, eller så står dom som frågetecken, riktar sin blick åt ett annat håll och låsas som ingenting.
Sitter det i ren jävulskap, osäkerhet eller bara i okunskap?

Om ja ser en människa som behöver hjälp, så är ju min instinkt att gå dit och räcka ut min hand, fråga hur personen i fråga mår, ge personen en kram osv.
Så jag ställer mig frågan igen, varför är vissa människor på ett sätt, och vissa på ett annat?

Har vi glömt bort respekt, kärleksfulla drag eller godhjärtad helhet? VA?

I all det hära så blandas människors taskiga attityd in. Hur mycket är vi värda när det kommer till händelse?
Följer vi en "trappstegsmodell" där vissa står högre upp?
Där dom som enligt trappan inte är värd lika mycket som dom som står 3 steg längre upp?
Vissa är starkare än andra, för dom visar det utåt, fast det behöver ju inte vara en positiv starkhet. Utan snarare en osäker starkhet för att passa in.
Jag är fruktansvärt stark, men jag har inga problem att visa mina svaga sidor. För dom hör ihop med dom starka, på ett bra sätt. Att gråta är att vara stark, att ramla ihop för att sedan klättra upp är att vara stark. Att stå ensam när alla andra går tillsammans är att vara stark.
Jag följer inte vågen, jag går emot den.

Idag fick jag ett riktigt bevis på hur människor hanterar vissa saker, och jag är besviken!

Hörnsjö i mitt hjärta!

Magiskt, underbart, förtrollande!
Det är Hörnsjö jag skriver om, den älskade byn som jag flyttade till för 1 år sedan.

Jag gick en lång promenad ikväll med hundarna....det var bara jag, hundarna och naturen...lungt och fridfullt.

Jag försökte ta in alla intryck som bara gick, men ändå så missade jag säkert otroligt mycket.
Men det är så VACKERT, ja önskar jag kunde förklara känslan jag får av att vistas i Hörnsjö.

Men jag ska göra ett tappert försök!

Grusvägen jag går på är ojämn under fötterna.., men det gör ingenting, för det är sommarkänsla. .Sacha och Norna går längs vägkanten...Myggorna surrar runt mitt huvud, sådär lagomt mycket, inte så det stör.
Det flesta blommor har slagit ut i blom, det är så färgrikt. Och det doftar så gott...
Himlen är alldelles ljusblå, solen har börjat sänka sig, så det glittrar lagomt mycket över ån som porlar en bit bort.En cykel ligger kastad i gräset, och jag tittar runt och ser att det är några barn som står och fiskar. Dom skrattar.....

Vissa av husen är av äldre stil, andra byggda i nutid, det är så fint att den gamla och den nya generationen  möter varandra, att det bor folk som bott här i alla tider, och folk som flyttat hit eftersom.
Jag möter en bil , och bilisten vinkar glatt...

Sen går jag en bit till, fåglarna sjunger så vackert, gräset svajar lite lätt, en liten sork springer förbi.
Någon har dragit upp en kanot i en liten backe, den är blå och ser relativt använd ut.
Sacha och Norna tittar uppmärksamat på fåglarna som flyger förbi....dom vill nog gärna springa fritt...

När jag tittar till vänster om mig, ser jag ett stort vitt hus....från det huset luktar det nybakta bullar....oj vad det luktar sommar!

Ängarna är alldelles gröna, åkrarna plöjda  för höstens skörd, en traktor kör förbi...
Människorna sitter ute på deras altaner och njuter av det vackra vädret.

än en gång är ja tvungen att stanna upp och titta runt, bor jag verkligen här?

på ett sätt känns det som jag är i Långbäcken, jag känner samma trygghet. Jag tittar på varenda hus och undrar vilket vi ska bo i. Försöker föreställa mig hur det ser ut i dom olika husen...undrar hur jag ska plantera i rabatten osv...

passerar skolan...det står en massa bilar utanför....det är en fin skola dom har, de små liven...
Sist av allt så går jag förbi Efs, där Alex snart ska ha sin första skolavsluting. Mina ögon blir tårögda

Här får vi bo, i vårat alldelles egna "änglagård".

Mina underbara barn !

Alexander bjuder lillasyster Engla på ett blåbär, mitt ute i skogen <3

Myser i soffan!

Hoppa hopprep :)

Dom är det finaste jag har !

Sommar

Ja tänk...att snart så är det sommar? PÅ RIKTIGT? ....
ja tyckte nyss att snön låg vit på marken, och att bilföret var sämst. Men nu är den borta *tjohooo*.

Det är nu jag vaknar till liv, det är nu energin byggs upp igen. För ja är som en Björn på vintern, vill helst bara sova bort den. Men å andra sidan, det är ju klart att julen och allt de dära är underbart. Men de blir för mkt vinter!

SÅ VÄLKOMMEN SOMMAR, du är efterlängtad!

Jag stod och beundrade alla träden som börjat slå ut, lyssnade på alla fåglar som kvittrade...det är inte bara jag som vaknar till liv.

Jag längtar tills de är dags för fiske, bärplockning, badning , solning, glassätning mm mm.

Jag längtar tills vi ska åka på semester, jag och Jens första gemensamma semester! Jag längtar tills vi ska till Norsjö <3. Jag längtar tills att hela familjen ska hitta på en massa bus och tokigheter!

Vi gör ju mkt saker som de är, men på sommaren blir det speciellt.

En av dom bästa sakerna som finns, är att sitta på bryggan vid Nordtjärn i Norsjö.....maskburken står halvöppen bredvid mig , vattnet kluckar emot bryggan, och skapar en behaglig gungning. Fåglarna kvittrar....utsikten är magisk....många dofter....myggen surrar.. alexander sitter och eldar  och täljer ....Ja lutar mig bakåt och väntar på napp...Man behöver inte tänka på nånting....helt avslappnad.....bara vi, skogen och vattnet...Ja, det måste upplevas för att förstås.

En annan underbar sak är när vi sitter ute och fikar, barnen springer omkring och skrattar och busar....det varma kaffet smakar gott i min mun, likaså fikabrödet....
När vi spelar fotboll , brännboll eller liknande...det är så roligt....

Eller när jag och Alex badar i havet, dyker runt och leker tagen. Solen lyser, och vi är i vattnet en evighet...
Eller  varför inte ett kvällsdopp i Norsjö...

Åsså längtar jag efter pappa, för pappa och sommar hör ihop extra mycket...Det är dit man åker när man har semester...det är så underbart att vara där....
och nu har ja ju även världens bästa svärföräldrar där också, och Jens syster med familj....<3

Ja skulle få hålla på till nästa sommar och skriva, om ja ska skriva allt om varför jag älskar sommaren...
För den är bara underbar!

Och det bästa av allt, jag får träffa alla jag älskar, och jag får umgås med alla jag älskar!

Maj månad.

3 Maj 2000 föddes min underbara Alexander, kl 14.21.
6 Maj 2002 somnade min älskade mormor in på axlagården. (tarmcancer)
8 Maj 2006 somnade min älskade morfar in på axlagården.   ( lungcanser)


Det är ganska märkligt ändå, om man tänker efter...hur är det möjligt att två helt "friska" människor kan insjukna i cancer? Med friska menar jag personer som tar hand om sig själv till 100 %. Som inte röker, som äter bra mat, som motionerar osv. Märkligt! Ja det var orättvist att dom va tvungna att åka till himlen vid så tidiga åldrar! Mormor hade inte ens gått i pension?

Jag har ju skrivit om jularna hos mormor och morfar, hur underbara jag tyckte dom va. Men det finns en annan sak som jag tycker är minst lika viktig.
Och det är tiden som vi spenderade i Långbäcken utanför Lycksele.

Där hade min morfar växt upp. Sen när hans föräldrar dog så bodde han och mormor där ett tag innan dom började använda det som sommarstuga, eftersom dom flyttade till Lycksele.

I Långbäcken fanns allt som hade betydelse för mig!
Direkt vi kom dit så sprang jag in i det stora röda två våningshuset, en trappa upp och möttes av en glad mormor! Hon kramade om mig och öppnade kylskåpet och berättade va hon hade handlat hem för min skull. Det fanns alltid vattenmelon och kassler, för det tyckte jag om.

I det lilla köket fanns det både en spis och en vedspis. Morfar brukade elda där på morgonen , så att jag kunde sitta på pallen bredvid och värma mig. Fönstret i köket var öppet, så man hörde fåglarna kvittra. Morfar brukade sitta vid det öppna fönstret och titta ut, han såg så rogivande ut.
Mormor stod vid diskbänken och pysslade på och nynnade.

I ett av deras sovrum hade dom en liten byrå och ett litet tvättställ. I byrån fanns det så många saker att titta på , smycken, klistermärken, kläder, och alla det underliga saker som mormor samlat på sig under åren.
Jag var halvrädd varje gång jag skulle tvätta händerna i tvättstället som dom hade där. För mormor hade ju berättat för mig när ja va yngre om att blixten hade slagit ner just där, och eldklotet som hade passerat genom rummet.
Jag tyckte att det luktade viol i deras sovrum. Det doftade trygghet.

I tvrummet fanns det en vanlig soffa, och en bäddsoffa som jag brukade sitta i. Till vänster om mig fanns ett gammalt dragspel som jag alltid skulle spela på. Och ibland så spelade min morfar för mig.
Innanför vardagsrummet fanns ett litet sovrum, med två sängar. Där brukade jag och Isabell alltid sova. Mitt emellan sängarna fanns det ett litet fönster man kunde ligga och titta ut igenom på den vackra utsikten. Halva rummet hade snetak.

Ute på gården fanns en stor lada, där höll morfar ofta på med veden . Innanför vedrummet fanns ett till rum, det var där dom hade kossorna för länge sedan. Där stod alla mina gamla cyklar, mopeder och dylikt.
Morfar va jätte duktig på att snickra , så han stod ofta där med bar överkropp och byggde och grejade.

Bakom ladan kunde man leta mask inför fisket, så det gjorde vi ofta, jag och morfar.
Jag och mormor brukade gå till stenröset som va bortanför ladan, och där plockade vi vildhallon i hennes vita plasthink. Mormor hade en lila hilka på huvudet, och jag en sommarhatt eller liknade. Hon berättade så många historier, om allt möjligt.

Skulle det firas midsommar där, så gick vi ner till vägkanten , för där fanns det alltid så mycket blommor ( jag var mest rädd för alla getingar). Så ja stod en bit bort och tittade på när mormor plockade.
Det stod alltid nyplockade blommor på bordet inomhus.

på gården fanns det också en bastu, som morfar hade snickrat ihop. Åsså fanns det en grillring och ett litet förråd. Ibland åt vi grillat runt grillringen , eller så åt vi surströmming.

På eftermiddagarna eller på kvällssidan så kunde vi åka och fiska . Ibland var Isabell med, och ibland var det bara jag , mormor och morfar. Vi fiskade till sent på kvällen. Mormor var den som alltid fick mest fisk.
Morfar hade sin ljusblå vattenfalls vindjacka på sig (den har jag tagit över nu, och har den alltid när jag fiskar).

I långbäcken hade dom även en trampmoped som jag och issa alltid körde runt med, vi turades om att skjutsa varandra. Vi skrattade alltid när vi körde runt.

När vi skulle gå på promenad så gick vi till "kroken".

på hösten grävde vi pären, och jag fick hjälpa till. Sen åt vi nykokta pären , sill och ägg!
Eller så hälsade vi på morfars kusin som bodde längst upp på åkern. Där fick man sig alltid en rollo kola.

Jag längtar varje dag efter att få vara i Långbäcken. Men det kommer aldrig att bli densamma som när mormor och morfar levde. Jag saknar dom VARJE dag.

Ett helt år!

Det har varit ett turbulent år, mycket har varit positivt. Men mycket har även varit negativt! 

Man är faktiskt starkare än vad man tror, man klarar saker när man inte tror att man kan och orkar.

Jag har mött snälla människor, skapat nya kontakter, vågat tro mer på mig själv än jag någonsin gjort förut.

Jag har gråtit så många tårar, jag har förlorat människor som jag kommer att sakna så länge jag lever. Men allt handlar om vilka val man gör.

Jag har förstått att människor kan vara genomfalska! Jag har insett att människor drar sig undan när det blir för jobbigt. Jag har mött kärleken i mitt liv. Jag har förstått att även jag har gjort saker som sårat folk i min omgivning. 

Jag har fått sakna min dotter varannan vecka, i snart ett år. Det har tagit mest på krafterna. Men jag tog det valet, eftersom jag visste att det va bäst så... För allas bästa.

Jag har aldrig hatat så mycket i mitt liv, inte heller älskat så mycket.

Jag har aldrig varit så trött och slut i hela mitt liv, samtidigt som jag har haft oändliga krafter.

Jag har flyttat, fixat det mesta själv, men även fått hjälp från andra , vilket jag uppskattar ofantligt mycket!

Tack Ida och Janne för att jag fick bo hos er när jag behövde det som mest!

Man måste  förstå sina egna brister och fel, innan man kan göra nått åt saken. Och det är precis det jag har gjort. Det går sakta men säkert framåt, och jag tar emot all hjälp jag kan få.

Jag är långt ifrån perfekt, och jag försöker för varje dag säga till mig själv att jag duger som jag är, trots mina brister. 

Jag är så lyckligt lottad över att jag har en sån fin familj och fina vänner. Tack för att ni finns!

Isabell.

Vad vore livet utan dig?

Tänk så många upplevelser vi delat, tänk så många roliga minnen vi har tillsammans!!

Jag minns första gången du hälsade på hos oss på Timmervägen 16. Du var väldigt blyg och ville gärna inte släppa din mammas hand. Men efter mycket övertalning så följde du med på mitt rum och lekte.
Sen släppte blygheten (trots att vi är kusiner).
Om man tänker efter så har jag spenderat mest tid med dig i alla år, mer än med mina övriga kompisar, mer än med min mamma och pappa. Helt otroligt.
vi har ju varit med varandra varenda lov och helg år ut och år in, turats om att hälsa på varandra.

tänk på alla platser vi har besökt, och alla roliga människor vi stött på och lärt känna. Tillochmed Svullo :D.

Åsele, Öland, Turkiet, Malå, Norjsö, Lycksele, Umeå, Mensträsk, Knaften osv osv....
Och alla dom här platserna har speciella minnen.

Vi har haft så roligt, vi har haft likadana kläder, likadant smink, likadana frisyrer, likadan smak när det gäller det mesta! Förutom killar då *haha*. och de är väl en väldans tur, annars hade det blivit kämpigt!

Idag när ja körde hem från jobbet så kom jag och tänka på när vi firade jul hos morfar och mormor, och jag hade fått nån ny cd skiva ( typ absolut music). Åsså satt vi på golvet och lutade oss mot deras bokhylla, blundade och tänkte på allt roligt som hände just då.

alla lyktstolpar vi sparkat sönder ( jaja, vi gjorde fel :P ), alla vita saabar vi har räknat, allt godis vi har ätit.

Vi har skrattat så vi fått tårar, gråtit, bråkat , vare sura på varandra, bett varandra om ursäkt osv osv.

Vi har klarat oss igenom allt här i livet.

Julia och Engla är födda samma år, hur kul är inte de :)

hursomhaver så vill jag tacka dig för allt du har gjort, för alla gånger du funnits där, för att jag kan berätta precis ALLT för dig. Jag vill tacka dig för att du inte dömmer mig, tacka dig för att du överröser mig med positiva saker.

Tack för att jag får vara din vän, då, nu och för evigt! Älskar dig!