När jag gick uska utbildningen fick vi läsa om diabetes, men det handlade om äldre människor. Mest om typ 2 diabetes, allså åldersdiabetes. Vi pratade sällan om att barn kunde drabbas, och i min värld kände jag två stycken som hade det. Och båda dom fick det i 10 års åldern. Sen gick livet vidare, och jag fortsatte jobba med äldre, vissa av dom hade diabetes, eller har. Det största ansvaret läggs ju såklart på SSk, vi usker får ju ge insulin, kolla blodsocker osv. Men allt annat skötte dom, ifall det skulle inträffa ngt. Så egentligen visste jag bara att människor med diabetes inte producerar eget insulin.
Men så en dag, precis för ett år sedan imorgon, inträffade något overkligt. Mitt yngsta barn, vid en ålder av 1 år får diagnosen diabetes typ 1.
Hela min värld rasade samman, ja förstod nog inte vad det riktigt innebar. Plötsligt hade jag blivit "sjuksköterskan".
I 3 veckor fick jag ligga inne med henne på barn 2, under den tiden fick man träffa tandläkare, kurator, 100 miljoner läkare / läkarstudenter/dietister och sjuksköterskor. Allting va väldigt intensivt. Mkt anteckningar skulle föras, hur mkt hon åt, hennes blodsocker värde övriga värden. Hon hade dropp i en vecka, så vart hon än gick va hon tvungen att dra med sig droppställningen. Kan ni tänka er en 1 åring som springer runt hela hela tiden, och med den i släptåg. Fast det gick bättre än förväntat.
Efter en vecka kom den riktiga oron, att jag insåg hur sjuk hon faktiskt var.Hon som va så liten hade diabetes, varför?
Hon fick komma hem lagom till sin födelsedag...då skulle vårat nya liv starta, helt själva skulle vi ta ansvar för hennes diabetes.
Det handlar ju inte bara om blodsocker, utan utifrån de måste man prova sig fram med insulinet. Allt är beroendes på hur mkt hon äter, va hon väger, vilka aktiviteter hon utför osv. I en månad fick jag vara hemma med henne, för att lära mig sköta hennes diabetes i hemmet.
Dagmamman va inte aktuell längre utan det blev tvärhopp till dagis med resursperson. Som tur var fick vi den bästa tänkbara resurspersonen. Och det är väldigt viktigt att man kan känna sig trygg.
Nu än idag , fast det har gått ett helt år, så finns osäkerheten där. Nätterna är värst, när man ibland panik vaknar och tror att hon är låg och fallit i koma.
Eller paniken över att hålla blodsockret på en bra nivå., så att de inte blir för högt eller för lågt.
urinstickorna som ska tas för att kolla om det finns ketoner i urinen.
alltid se till så att det finns hemma bra mat för henne, och saft och sötsaker ifall hon blir låg.
Åsså får ja ju inte glömma pumpbyterna, som görs varannan dag. Det är en procedur bara det, duscha, sen Emla ( bedövning), fylla på insulin i resovaren, byta batterier , sticka in kanylen i magen, allt ska vara rent....Man har lärt sig mycket.
Dietisten har lärt oss att beräkna maten, tex att ett glass, typ pinnglass motsvarar en smörgås..och de måste man ha i åtanke när man ska ge henne insulin. sen blev det ju inte bättre av att hon fick gluten också, då fick man starta om på ruta ett med maten.
Listerna som finns på apoteket är oändligt långa, med massor av olika recept. Vissa saker måste man beställa efter, och vänta på dom i 3 veckor innan man får hem. Så hej hopp om man blir utan, då äre bara att sätta sig och köra till umeå på nus.
Rädslan över att någonting ska hända henne är en obeskrivbar känsla. Även om jag vet att jag KAN, och att jag faktiskt klarat och lärt mig så mkt på ett år visar ju att man faktiskt kan, vare sig man vill eller inte. FÖR MAN MÅSTE.
Mina barn betyder allt för mig!
Det är med tårar i ögonen jag läser detta, men jag vet hur duktig mamma Du är och har varit, oavsett vad som hänt. Och det här med Englas diabetes har Du skött väldigt bra. Med Din familj som hjälp. Jag förstår (men inte till fullo) hur det kan kännas att hela tiden vara i oro för ett barn med sockersjuka. Men forskningen går framåt, allt kommer att bli till det bästa en dag. Men det är klart att det känns även i morfars hjärta, när ens barnbarn är sjuka. Tack för att Du skriver så bra i Dina inlägg. Pappa
SvaraRadera